utrikesperspektivmellanostern

Sjukhuset i Quneitra

Imorgon är det högtid här i Syrien. Imorgon är det exakt nio år sedan den förre presidenten Hafez Al-Assad dog. Det är också en högtid för att komma ihåg Oktober kriget 1973 som började den 6 oktober med den överrasknings attack.

Kriget handlade kortfattat om att ta tillbaka territorier som Israel ockuperade under 1967. Alltså Sinai halvön i Egypten och Golan höjderna i Syrien. Kriget är ett väldigt viktigt krig ur ett internationellt perspektiv eftersom det är den direkta orsaken till Energi krisen 1973.

För de flesta som sitter i sina trygga fåtöljer hemma är denna konflikt någonting som regelbundet uppenbarar sig i TV nyheterna och politikerna talar om freden i Mellanöstern, för oss som är här och hör om konstant är det tuffare.

Jag besökte Quneitra (Golan hjöderna) för ett par veckor sedan och man blir verkligen påverkad av hela denna konflikt. Innerst inne vill ju alla ha fred men tills dess är det krig eller i alla fall någonting däremellan. Militären har en väldigt stor närvaro i Syrien, och som en Skandinav tror man lätt att vilken dag som helst är dagen då Arabstater igen marscherar till ett ytterligare krig med Israel.

Att komma ihåg en dag som denna är trots att viktigt och i perspektiv bör det nämnas att den fjärde Oktober firar vi i Sverige kanelbullensdag.

Så låt oss nu kommer ihåg alla de liv som förlorats i dessa liv och jobba för fred!


Bakom taggttråden börjar ingenmansland och därefter de ockuperade territorierna.


Spökstaden Quneitra

Som Eid al-Fitr projekt tog jag på mig en resa som ingen annan. De flesta studenter här reser till Libanon eller några av landets infinita sevärdheter. Jag bestämde mig för att åka till bergen nära Tartouz. Det finns många intressanta saker här som t.ex. Krak des Chevaliers (världens vackraste riddarborg) eller Amrit (en Fennitisk stad). Men folket it bergen är mer intressanta, de är nämligen Alawiter. Den styrande familjen Al-Assad (Lejonet) är Alawitisk.


Alawiterna är Muslimer, Shi'a Muslimer för att vara mer exakt. Religiösa riter är enormt viktiga. Alawiterna skiljer sig väldigt mycket från restan av Shi'a Muslimerna eftersom saker som att be i en moské är inte direkt vanligt.
Under den Franska ockupationen av Syrien så valde man att ha möjligheten gällande militärtjänsten att köpa sig ur den. Detta i sin tur gynnade den urbana befolkningen, Alawiterna bor i glesbygden och var extremt fattiga. Vilket betyder att de flesta Alawiter tjänstgjorde och på detta sättet kom sedan Alawiterna till makten. Hafez Al-Assad kom ur en sådan familj och detta påverkade hans politik. Mycket pengar fördes till denna region och det märks idag. Infrastrukturen är mångfaldigt bättre ån på många andra ställen.


I regel är det extremt svårt för utomstående att få information om hur det fungerar i praktiken hos Alawiterna. Detta på grund av att Alawiterna utövar Taqiiya. Alltså de döljer sina riter och praxis vid utomståendes närvaro. Exempelvis så hade jag ingen aning om att den Syriska familjen som står mig närmast som jag nu känt i över ett år är Alawi. Ingen i detta land berättar hur det egentligen är utan det är utav de små sakerna kommentarerna som man får reda på hur det är. Den Alawitiska befolkningen är helt och hållet på statens sida, därmed socialistiskt. Vilket är intressant eftersom Sverige är en Social-Demokrati. Fick höra i en diskussion en sådan kommentar; Varför skall man bygga Moskéer när man kan bygga skolor och sjukhus!?. Detta summerar den socialistiska mentaliteten ganska bra.



Efter nu några dagars vistelse i denna region så har jag lärt mig mycket om denna befolkning, varav mycket som jag har svurit att inte berätta. Folket är öppna med att Alawism är deras val och är fruktansvärt intresserade av vad jag vet, men eftersom så mycket handlar om heder så är det farliga vatten som man simmar i när man talar om det. I sedvanlig Arabisk stil är folk oerhört gästvänliga och insisterar på att man skall sova över. Mat finns alltid i rikliga mängder. Samt folket är genuint intresserade av vad man är för människa och vill veta bokstavligen allt om konungariket Sverige. Det är trevligt att berätta om Skandinavien men det livet är minst sagt avlägset i denna region.


Moderniteter som TV och tidningar existerar visserligen hos de flesta (TV definitivt) men verkar inte vara så fruktansvärt viktiga. Det handlar mera om att träffa träffa släkten, vänner och bekanta konstant. Hela världens media som tidigare varit så nära mitt liv (Twitter i mobilen, svar på email inom fem minuter) är inte omöjligt i detta land men snarare svårt och väldigt dyrt.


De flesta är Jordbrukare eller egenföretagare av något slag i denna region. Under min resa har jag endast ätit Bananer som inte var lokalt producerade. Maten smakar givetvis mycket bättre här än i Damaskus. Tydligen så är hemligheten till all underbar Medelhavsmat att dränka maten i massvis med oilvolja. Aldrig har jag ätit så god friterad potatis, oljan ger en speciell smak till potatisen, men det gäller att tycka om oliver.


Folket är fantastiskt stolta och heder hör till de viktigaste komponenterna i familjen (någonting som helt fattas i Sverige). Att få en gäst från Skandinavien är en stor heder för familjen och alla i familjen skall hedra denna gäst till yttersta gräns. Dock gäller det att man känner till Arabiska seder för att kunna möta denna hedring vilket inte är helt lätt. Möter man man inte denna hedring på rätt sätt så är man inte välkommen igen, någonsin. Familjen kommer att ha ett möte och bestämma om jag är välkommen igen. Jag hoppas på det bästa. Eftersom jag skulle gärna återvända till denna region igen för att mitt lärande om denna subkultur har nyligen börjat.


Landskapet har kargat till sig och jag börjar närma mig Damaskus. En resa som verkligen var en stor erfarenhet. Så småningom börjar jag ha ett hum om hur saker och ting fungerar i en av världens mest auktoritära länder.

Precis som med vilken auktoritär regering som helst handlar politiken i Syrien kortfattat om kontroll. Det märker man väldigt fort när man tar ett gammalt Amerikanskt vrålåk från 80-talet över till Libanon, eller rättare sagt Beirut. I denna stad upptäcker man en väldigt trevlig mix av västerlandets kedjor som t.ex. Dominos Pizza och Hardee’s samtidigt som trafiksituationen känns igen från resten av Mellanöstern, kaotisk, hektisk med otaliga sport- och lyxbilar som rusar förbi. Beirut är dock en kontrasternas stad på fler sätt en detta.

 

Libanon hör till de få länder som har en kvasifungerande demokrati på ytan. Landet består främst av Sunniter (25%), Shi’iter (35%), Kristna (35%) och Druser (5%). Landets mångfald är också direkt representerad i politiken då presidenten alltid är kristen, premiärministern alltid är sunni och talmannen är alltid shi’a. Detta var ett relativt fungerande och stabilt system tills år 1975 när inbördeskriget bröt ut. Trots att kriget tog slut 1990 är läget fortfarande spänt mellan dessa olika grupper. En av fleras orsaker är att den shi’itska delen av
populationen är växande medan den kristna inte växer proportionellt med de andra folkgrupperna. På grund av detta så känner sig shi’iterna i landet underrepresenterade gentemot de andra. Siffrorna över folkgruppernas storlek är dessutom väldigt gamla men kommer säkert att kvarstå en god bit framöver på grund av politiska skäl.

 

 

Det ledande shi’itiska partiet Hezbollah (Guds Parti) har utvecklats från en separatist organisation vars primära vapen var eld till ett något mindre extremt politiskt parti. Hezbollah är trots allt tvunget att ha en politik som drar till sig väljare. Många partier i Mellanöstern
hävdar religiös auktoritet men det finns för många sådana partier för att något ska kunna vara riktigt trovärdig på den fronten. Pluralismen av olika religiösa partier är inte alls en dålig sak utan snarare bra eftersom det betyder att politiken är på väg åt ett mer hälsosamt håll. Vilket är just vad som hänt med Hezbollah här i Libanon. Partiet grundades 1985 med objektivet att slänga ut fransmännen och amerikanerna från Libanon och att idka grov revansch mot alla missgärningar som begåtts mot muslimer och kristna. Fort spred sig ryktet om denna organisation som fortfarande är stämplad som en internationell terroristorganisation med “starka” anknytningar till Iran. Detta trots att Hezbollah erbjuder social service som skolor och sjukvård, precis som Hamas gör i Ghaza. Det bör dock nämnas att parlamentet i Libanon har godkänt Hezollah som en beväpnad organisation var syfte är att “säkra eller återta ockuperad mark” från Israel eller Palestina, som det heter på officiella kartor.

 

Libanon hade allmänna val i juni i år. Det var ett framgångsrikt val med ett valdeltagande på 55 %. Dock ändrades väldigt lite sedan valet 2005. Det västvänliga partiet Tayyar Al-Mustaqbal (Framtidens rörelse) vann 28 platser i parlamentet medan Hezbollah fick 13 platser. Själva valet i sig var inte så fruktansvärt märkvärdigt utan vad som har hänt efter det. Libanon är fortfarande utan ett parlament eftersom bildandet av ett har misslyckats ett antal gånger. Trots detta har Libanons icke-existerande regering aldrig fungerat så bra som den gjort under denna period. Politikerna som var valda till förra regeringen sitter kvar som ministrar osv. men istället för att hela tiden springa till parlamentet och argumentera sinsemellan löper arbetet inom de officiella instanserna väldigt smidigt. Minst sagt ironiskt.

 

Skillnaden mellan Syrien och Libanon är som dag och natt med den ända gemensamma nämnaren att det är Mellanöstern. Mellanöstern är nog bland de mest speciella ställen på denna planet att bo på. Det är bara de människor som har bott här som kan berätta vad det kanske eventuellt handlar om, om man har tur. Inga problem här löses på sätt som vi är vana vid. Som besökare i Beirut är man bländad av märken, lyx och konsumtionskultur medan man väldigt fort börjar höra mycket obehagliga historier. Historier om hur den lokala polisen torterar med fönstren öppna och hur gatorna i den centrala stadsdelen Hamra präglades av lidande och skrik varvat med chica butiker och fina internationella skolor. Trots flera besök från FN har ingenting ändras på den lokala polisstationen. Det är antagligen den första insikten som man får i denna stad fylld med folk som representerar olika NGO: s med vilja att ändra världen med sina ofta naiva principer. Dock finns det ändringar, men endast minimala sådana. Med tiden kanske det kan leda till större ändringar och så länge är tålamod inte bara en bra sak att ha i Mellanöstern, det är ett måste.

 

 

Denna artikel publicerades på utrikesperspektiv.se orginellt

På många olika sätt är tankesättet i politiken här i Syrien aningen föråldrat. Detta är inte helt klart med en gång men man märker detta genom lite märkligare rutiner i vad olika institutioner kräver. T.ex. kräver Damaskus Universitet ett obligatoriskt HIV-Test. Skulle det vara så att man var positiv så får man gladeligen tacka adjö till Syrien.

Det är lite skumt varför folk deporteras p.g.a. detta virus men tankegången är något som att Ho-Viruset har bara homosexuella, eftersom Syrien inte har några homosexuella som är HIV Positiva. Det är egentligen inte så konstigt eftersom i Sverige får man ju inte donera blod ifall man är homosexuell och medger det till vårdpersonalen.

Själva provet tas i huset som är märkt med massiva bokstäver “Contageous Diseases” vilket får en att tvivla om man verkligen skall gå in i huset. Som i sedvanlig arabstil är köar oexisterande och alla samlas lite här och där i den långa korridoren. Det är indelat i fyra olika rum var man tar själva provet Syrier, Icke-Syrier, studenter och hushållerskor samt det med fascinerande rummet: nöjes arbetare.
Vi frågade av Ahmed för vilka nöjesarbetare det var, clowner? musiker? Nej förstås inte svarade han medan han kortfattat konstaterade att det är för prostituerade. Lite märkligt med tanke på att prostitution är trots allt olagligt här i Syrien. Efter en kort diskussion om hur det fungerar prostitutionen här i Syrien uppenbarade sig att det eventuellt finns väldigt många 10-tusentals Irakiska kvinnor som har blivit tvingade till det ofrivilliga yrket på grund av diverse orsaker.

På andra institutioner märks det också av detta tankesätt. För att få uppehålls tillstånd krävs det mängder med olika papper från olika ställen. T.ex. krävs det ett papper från din lokala Muhafiz. Muhafiz är en ledare för ett litet område i här i staden. T.ex. Bab Touma har en egen Muhafiz, här i gamla stan finns det flera sådana. Dessa Muhafiz väljs inte ut av folket utan det krävs mångårig erfarenhet av den Syriska politiken och det är underförstått att du skall vara ultra nationell för den Syriska andan. I slutändan är det presidenten som bestämmer vem som blir vad t.o.m på en väldigt lokal nivå. Små sprickor av syrisk sanning börjar uppenbara sig över hur saker egentligen fungerar här. Men det finns fortfarande väldigt mycket kvar att uppleva och detta är ju trots allt bara en allra första början.

Resultatet kom nästa dag, vi blev förda in i ett kontor var en man med dåligt humör konstaterade: "Welcome to Syria".
Nu äntligen är jag välkommen i detta märkliga land.

Vi kom hit när Ramadan hade nyligen inletts.  Det är lite komiskt att se folket relativt nöjda på morgonen när mättheten fortfarande är dominerande efter den enorma frukosten. Dock vänder humöret hos folket ju senare på eftermiddagen man kommer. Folks ansikten förändras från nöjda till likgiltiga till förbannade till en irritation av hungern och törsten. Idén med Ramadan i Islam är att man en gång om månaden skall fasta för att inte glömma bort hur det är vara fattig. Abdu i vårat hus fastar och igår var han nog väldigt irriterad på kvällen och efter att bönen var slut tände han på en cigarett och bara njöt tillsammans med en stor flaska vatten.

Efter turen till universitetet igår tänkte vi att vi skulle äta på ett ställe var det serveras väldigt bra humus. Ägaren drog vänligt upp fyra stolar åt oss men vi ändrade oss väldigt kvickt eftersom det är ju väldigt “smutsigt” att som västerlänning fresta dessa Araber.  Det bör tilläggas att bönutropet som vi hör här i huset kommer från den urgamla Ummayad Moskén. VI besökte den igår och konstaterade att den förutom sin normala funktion fungerar som en vilo/sov plats för väldigt många. Det är lite mäktigt att bönutropet har dånat i dessa krokiga gator i långt över tusen år.

När fastan bryts  kommer det en explosion och alla tar fram sina vattenflaskor och dricker äntligen, det är väldigt fint och se och vi blev tillräckligt påverkade av detta spektakel att vi erbjöd vatten och en cigarett till en främling och gratulerade honom för att han klarat av ännu en dag.

Det sägs att folk blir vänligare här under Ramadan, och det kanske stämmer när jag hört om familjer som delar med sig det sista brödet och vattnet de har med sig, det är någonting fint med det.

Fån och med första början sedan vi landat har det varit full rulle. Det var ju lite nervöst att landa på flygplatsen utan ett visum, men det visade sig vara problemfritt efter att mannen stämplat en lapp och konstaterat att jag skulle betala 28 dollar för att få ett visum. Detta var ju aningen dyrare än att ha skaffat visumet på förhand, men då slipper man skicka iväg passet på posten.

Hettan är det första som slår (läs: slår ut) en. Det är nog en vanesak på lång sikt, sen blir det kyligare med tiden också här. Som i sedvanlig Mellanöstern stil blir man bemött med ett tutande trafik kaos där farliga situationer knappt hunnit passera backspegeln före nästa situation uppkommer. Det finns dock oskrivna regler i detta härliga kaos. Det är underförstått att du inte skall köra brutalt över fotgängare som försöker använda en fyr-filig motorväg som övergångsställe.

Vi blev mottagna av vår kära arabiska professor - Ahmed. Efter den korta resan från flygplatsen med bagaget i famnen kom vi fram till Bab Touma, det kristna kvarteret i Damaskus. Jag fick senare höra att detta område är speciellt populärt bland utländska studenter på universitetet. Det enorma huset vi nu ockuperar visade sig vara en kommun för studenter som alla är här för att lära sig arabiska. Dock finns det ett undantag - Abdul är en kaxig Aleppan som lär sig tyska för att om 3 månader kunna resa dit för att vidare utbilda sig.

Huset är ett hus i traditionell Ottoman stil med en måttligt stor innergård och en liten fontän. Jag är osäker om detta är en uppgradering eller nergradering, det är definitivt en förändring. Vissa saker helt enkelt fungerar väldigt olika på detta ställe. Toaletten är ett sådant exempel. Det ser ut som att det skulle fungerar på samma sätt men eftersom rören i gamla stan inte är dimensionerade för papper så slängs detta i en skild papperskorg. Aningen äckligt men av någon väldigt märklig orsak så luktar det inte alls, vilket är helt klart ett plus. Rummen är av varierande storlek stora till små. Första natten sov jag i Ahmeds rum så vi får se vilket jag hamnar i.

Maten dock är klart en stor uppgradering och folket är ytterst vänliga här. Just nu är det en väldigt soppa med allt. Det kommer nog att bli bra men ända tills dess så är det kaotiskt och Damaskus är en enorm stad trots allt. Men ändå inte tillräckligt stor stad för att känna sig ensam. En ny vän finns alltid bakom hörnet att hitta.

Vi tog bussen till universitetet som ligger 3km borta men det tar ändå över en halvtimme att komma dit. Det är väldigt fint och jag ser framemot att studera här. Utbildningen verkar vara väldigt bra och Damaskus Universitet har trots allt ett väldigt bra rykte i Arab världen.

Det är lite komiskt att det hänger bilder Alawitiska Bashar Al-Assad överallt, det är väldigt viktigt verkar det som. Ifall det inte är viktigt så visar det nog mera respekt trots att hoppen för reform var höra när han tog makten av sin far Hafez Al-Assad år 2000. Denna reform blev dock aningen ynklig men hopp finns fortfarande. Det märks väldigt tydligt när man talar med folk om saken. Syrien är trots allt en av världens mest autokratiska länder med väldigt begränsad frihet. Enligt Freedom House så fick Syrien ett värde på 5.5 av 7 medan Kuwait ligger på 4.0. I regel så finns hela Mellanöstern på den minst fria delen av listan.

Nu var det då alltså dags, att efter två års studier I Arabiska och Mellanösternkunskap att bege sig iväg till Syrien för att fortsätta studierna där. När jag skriver detta så har jag visserligen varit här redan i snart en månad men det har tagit lite tid att få allt i skick.

Nu dock så skall allt som jag skrivt publiceras om hur det är att leva i Mellanöstern. Det finns massvis med intressanta saker att skriva om. Kortare inlägg kommer att vara personliga (till mestadels) och längre inlägg kommer att vara ordentliga artiklar.

Hoppas ni kommer att njuta av att läsa det jag skriver för jag njuter av att skriva.